Infinitivfraser med underförstått subjekt.

En infinitivfras kan beskriva en handling utan att uttryckligen ange vem som utför den: Maja lovade att ringa. Du behöver då tolka det underförstådda subjektet. Här får du skilja mellan olika slags styrning och bedöma när en infinitivfras är tydlig nog för en precis text.

1.Ett subjekt som inte skrivs ut

I meningen Maja lovade att ringa är Maja subjekt till lovade. Infinitiven ringa har inget utsatt subjekt, men vi förstår att Maja ska ringa. Infinitivfrasens subjekt är alltså underförstått.

Jämför konstruktionerna:

Konstruktion	Exempel	Vem ringer?
Infinitivfras	Maja lovade att ringa.	Maja
Finit bisats	Maja lovade att hon skulle ringa.	Den som hon syftar på, normalt Maja här

I infinitivfrasen är att ett infinitivmärke. I den finita bisatsen är att en bisatsinledare, och bisatsen har ett utsatt subjekt samt det finita verbet skulle. Skillnaden är viktig: infinitivfrasens subjekt kan inte väljas lika fritt som ett pronomen i en finit bisats.

2.Subjektstyrning och objektstyrning

När ett led i den överordnade satsen bestämmer infinitivfrasens underförstådda subjekt talar man om kontroll eller styrning. Vilket led som styr beror framför allt på det överordnade verbet och dess konstruktion.

Typ	Exempel	Underförstått subjekt
Subjektstyrning	Nora försökte öppna dörren.	Nora
Subjektstyrning trots ett objekt	Nora lovade Amir att öppna dörren.	Nora
Objektstyrning	Nora bad Amir att öppna dörren.	Amir
Objektstyrning	Nora övertalade Amir att öppna dörren.	Amir

Infinitivmärket att avgör inte vem som styr. Efter försöka utelämnas det ofta, men även försöka att förekommer: Nora försökte att öppna dörren. Efter be och övertala kan det också utelämnas, vilket är vanligt: Nora bad Amir öppna dörren och Nora övertalade Amir öppna dörren. Tolkningen av subjektet är densamma med och utan att.

2.1Närliggande mönster: höjning och objekt + infinitiv

Med verka och tyckas förekommer höjning: Hon verkar ha förstått och Hon tycks ha förstått. Det är hon som har förstått, men hon har ingen självständig semantisk roll knuten till verkar eller tycks. Verben uttrycker en bedömning av hela sakförhållandet, ungefär Det verkar som om hon har förstått. Här finns alltså ingen kontrollrelation av samma slag som med försöka eller lova. Ett tydligt kännetecken är att även ett betydelsetomt det fungerar: Det verkar regna. Någon motsvarande person som försöker eller lovar behövs inte.

Efter se, höra och låta förekommer objekt + infinitiv, utan infinitivmärket att:

Exempel	Infinitivens betydelsemässiga subjekt
Jag såg honom gå.	Han går.
Jag hörde henne sjunga.	Hon sjunger.
Jag lät honom gå.	Han får gå.

Pronomenet står i objektsform men anger samtidigt infinitivens betydelsemässiga subjekt. Till skillnad från objektstyrningen i Jag bad honom gå handlar Jag såg honom gå om en iakttagelse av att han går; honom är inte en mottagare av en uppmaning. Med låta kan innebörden vara tillåtelse, som i tabellen, eller orsakande: Värmen fick isen att smälta kan också uttryckas som Värmen lät isen smälta, även om den senare formuleringen är mer litterär.

3.Allmän eller situationsbunden tolkning

Alla infinitivfraser har inte ett bestämt styrande subjekt eller objekt. I vissa konstruktioner får det underförstådda subjektet en allmän tolkning, ungefär man.

Skilj alltså mellan tre tolkningsgrunder:

• Subjektstyrning: den som försöker eller lovar är också infinitivhandlingens subjekt.
• Objektstyrning: den som blir ombedd eller övertalad är infinitivhandlingens subjekt.
• Allmän eller situationsbunden tolkning: sammanhanget visar vem handlingen gäller, eller så gäller den människor generellt.

4.Fria infinitivfraser och otydlig anknytning

Infinitivfraser med exempelvis för att, utan att och genom att kan ange syfte, en utebliven handling eller ett tillvägagångssätt. När de anknyter till en hel sats tolkas deras underförstådda subjekt ofta som huvudsatsens subjekt.

Detta är dock ingen undantagslös regel om att subjektet alltid måste vara detsamma. Särskilt i passiva och opersonliga konstruktioner kan en underförstådd aktör vara lätt att återfinna:

För att minska kostnaderna beslutades att kontoret skulle stängas.

Här är det inte kontoret som vill minska kostnaderna. Syftet knyts till dem som fattade beslutet.

5.Reflexiva former och deras syftning

Det underförstådda subjektet är också viktigt för tolkningen av sig och sin, sitt, sina. Reflexiva former syftar ofta på infinitivfrasens underförstådda subjekt, men vid objektstyrning kan de också syfta på huvudsatsens subjekt. Detta kallas lång reflexiv syftning. Hur naturlig en sådan läsning är beror på konstruktionen och sammanhanget, och bedömningarna kan variera mellan språkbrukare.

Exempel	Tolkning
Anna lovade Erik att ta med sin legitimation.	Anna ska ta med Annas legitimation.
Anna bad Erik att ta med sin legitimation.	Erik ska ta med legitimationen. Den kan vara Eriks eller, vid lång syftning, Annas.
Anna bad Erik att skynda sig.	Erik ska skynda sig.

Skillnaden mellan lovade och bad avgör alltså vem som utför handlingen, men den räcker inte alltid för att avgöra vem sin syftar på. Även sig kan ha lång syftning: i Han bad mig hjälpa sig syftar sig på han, medan mig anger vem som ska hjälpa. I det fasta uttrycket skynda sig hör reflexiven däremot till den som skyndar sig.

Om Anna ber Erik ta med Annas legitimation kan både sin legitimation, med lång syftning, och hennes legitimation förekomma. Med sin finns risken att läsaren tänker på Eriks legitimation; hennes kan i stället syfta på någon annan kvinna om sammanhanget tillåter det.

En finit bisats gör subjektet utsatt: Anna bad Erik att han skulle ta med hennes legitimation. Här kan hennes syfta på Anna, men pronomenen måste fortfarande tolkas utifrån sammanhanget. En finit bisats garanterar därför inte ensam full tydlighet. Upprepa namnet när ägaren behöver vara entydig: Anna bad Erik att ta med Annas legitimation. Om det är Eriks legitimation som avses kan du skriva Anna bad Erik att ta med Eriks legitimation.

6.Kontrollera tolkningen steg för steg

När du läser eller skriver en infinitivfras:

1. Identifiera handlingen i infinitivfrasen och fråga vem som utför den.
2. Kontrollera om det överordnade verbet ger subjektstyrning eller objektstyrning, eller om konstruktionen i stället innehåller höjning eller objekt + infinitiv.
3. Om ett styrande led saknas och konstruktionen inte är något av de närliggande mönstren i avsnitt 2, pröva en allmän eller situationsbunden tolkning.
4. Kontrollera vem reflexiva former syftar på: infinitivens underförstådda subjekt eller, vid möjlig lång syftning, huvudsatsens subjekt.
5. Skriv om meningen med en tydligare aktör eller en finit bisats om tolkningen blir osäker.

Närmaste substantiv är inte en säker vägledning. Verbets konstruktion och sammanhanget avgör vem infinitivfrasens underförstådda subjekt är.